Internationella och nationella standarder (IEC, ISO, DIN osv.)

Standarder är dokumenterade, i regel frivilliga överenskommelser där kriterier för produkter, tjänster och förfaranden fastställs. Med hjälp av standarder kan det garanteras att produkter och tjänster är lämpade för, jämförbara med och kompatibla med det avsedda ändamålet.

På europeisk nivå medförde harmoniseringen av lagstiftningen även en harmonisering av standarderna. Traditionellt sett har nästan varje land ett eller flera egna standardiseringsinstitut. Med standarderna inom EU eftersträvar man att ta fram EN-standarder direkt som sedan bara behöver speglas på nationell nivå. Antingen blir EN-standarden en nationell standard eller så införs den nationella standarden som EN-standard.

I Tyskland är det till exempel Deutsches Institut für Normung (DIN) som ansvarar för att ge ut nationella standarder. I allmänhet utvecklas DIN-standarderna i samarbete med CEN eller CENELEC och ges ut direkt som DIN EN ISO eller DIN EN.

Den enda skillnaden i tillvägagångssättet i övriga europeiska länder är egentligen att det är ett annat institut som ger ut standarderna. Ju lokalare institutet är desto tidigare i namnet anges det.